Försent till Böle - Men glad ändå
Hejsan hoppsan!
Idag steg jag upp klockan halv fyra för att åka till Böleskogen och försöka få syn på orre, tjäder och sparv- och pärluggla. Men, det gick inte som jag hade tänkt mig. Mamma och jag gick upp, tog en macka, och packade ihop och åkte. Men först och främs hade vi räknat lite fel. Vi skulle vara där i gryningen men den hade redan börjat vid halv fyra. Sedan så kom jag på att jag hade glömt mitt kamerabatteri. Jaha - hemåt igen. Det tog dock bara en kvart innan vi var till baka där vi hade varit. Men Böle var längre bort än jag trodde. Och vi hittade inte så bra. Så vi kom inte fram förrän tio över fem. Och solen hade just stigit upp...
Ärtsångare i grantoppen. Visst är morgonljuset fint. Synd att orrarna och dem föredrag gryningen. Nikon D4O, Sigma 70-300mm, ISO 400, automatisk exponering.
Så det blev varken tjäder, orre, eller uggla. Men jag hörde sparvugglan och tjädern en gång, och orrarna hörde jag mycket. Jag upptäckte snabbt att det fanns en liten rackare som var väldigt talrik här i skogen. Ärtsångaren.
Ärtsångare i trädet. De sjunger i alla fall väldigt fint, det får man säga. Nikon D40, Sigma 70-300mm, ISO 400, automatisk exponering.
Men inte nog med det, när vi skulle backa ut från en stig så sa det bom och bilen satt fast. Klockan var då sex, och vi väntade till kvart i sju innan vi ringde på en stuga som låg nära. Som tur var bodde en kille där och han bogserade upp och med hans bil. Nu orkade inte mamma mer, så vi fick åka hem. Men gissa vad som stod och betade i skogen när vi körde hemåt. Just det - Två älgar.
Älgko. För att få fram den blå dim-effekten så andades jag på linsen. Nikon D40, Sigma 70-300mm, ISO 400, manuell exponering, slutartid 1/120, bländarförval.
Ja, det var det. Inte så lyckad tur, men den här gången var det vårt fel - fåglarna fanns ju där, och kanske om vi var där en och en halv timme tidigare så skulle vi fått se dem. Men sånt är livet. Och till sist en riktigt glad nyhet! I alla fall för mig. För kanske en vecka sedan så bodde ett skatpar i en tall utanför mitt fönster. Jag såg alltid dem och de byggde bo och jag hoppades på skatungar. Men så en dag kom Skottarn - som jag kallar hanen, flygandes med en skadad stjärt. Eller flygde gjorde han inte riktigt. Han dalade ner lite klumpigt. Han hade blivit anfallen av en kråka så både Skottarn och Stina fick ge sig av. Kråkan åt upp deras ägg och häckningen misslyckades.
Skata. Denna bilden föreställer Stina och togs för ungefär en månad sedan när den första häckningen just hade börjat. Nikon D40, Sigma 70-300mm, ISO 200, manuell exponering, slutartid 1/640, bländarförval.
Men idag kom de tillbaks. Hanens stjärt har växt ut lite så att han kan flyga igen, och mycket tyder på att det blir en ny häckning. Tjoho!
Det var det. Ha det bra!
/Rasmus
